Kära Fru Ponti!

 

Om du läser det här hoppas jag att du försöker ta till dig råden jag ger och tänker på det jag vill säga dig. Jag antar att det måste vara betydligt svårt för dig att leva i det hushåll som du lever i. Eftersom din man misshandlar din son fysiskt. Jag förstår att det är svårt och att du inte direkt kan säga ifrån din man eftersom du är rädd för vad det kan leda till. Samtidigt känns det som att du är en neutral part i det hela. Eftersom det värkar inte som om du visar Erik någon kärlek över huvud taget. Vart är din modersinstinkt, egentligen? Som mor borde du väl göra allt för att ditt barn ska slippa smärta och sorg och få det så bra som möjligt. Det skulle vara bra ifall du visade någon kärlek mot Erik. Åtminstone så mycket att Erik vet att han har stöd från dig. Att han vet att du är på hans sida. Samt så förstår jag rädslan i att säga emot din man eftersom det kan leda till att du blir slagen. Men är det inte värt det om Erik får det bättre? Eller så kanske blir det värre för alla? Din mans beteende har säkert kopplingar till hans barndom och till det liv som han hade som ung. Jag är ganska säker på att han också blev slagen som yngre och inte fått kärlek och därför kan han inte bättre än att uttrycka våld. Samt så är det bara Erik som han slår och inte er gemensamma son. Jag hoppas innerligt att jag fått dig att tänka till och se saker med nya ögon.

 

Många hälsningar Edwina.