Nu har vi läst ytterligare en del ur ’’Ondskan’’. Mitt första intryck jag fick när vi fick reda på att vi skulle läsa Ondskan var positiva, eftersom jag har läst den här boken tidigare. Jag läste faktiskt denna bok förra året, för jag blev rekommenderad av min kompis. Hon läste Ondskan på sin skola och hon berättade att den var jättebra. Så när jag fick se bokens omslag och titel (igen) i klassrummet blev jag bara positivt överraskad och glad. För nu får jag läsa om en bra bok! (jag brukar aldrig läsa om böcker)

Ondskan  är skriven på ett rätt så vuxet sätt. Jag skulle inte säga att det är ett svårt språk eftersom jag är van med att läsa både ungdomsböcker och vuxenböcker. 

Boken börjar långsamt på ett snabbt sätt, om du förstår vad jag menar! Det händer inte  jätte mycket för huvudkaraktären Erik, men han ger oss mycket information om sig själv, skolan, hemmet och sin pappa. 

Erik verkar vara en väldigt ensam person. Inte riktigt en ensam varg, mer att han inte har några riktiga vänner. Han blir misshandlad av sin pappa varje dag efter middagen. Smärtan från all misshandel syns när han är i skolan och är så nonchalant som han är. Det finns mycket smärta i honom och det syns i språket när man läser.

Men det finns hopp för honom, det känner jag som läsare.